
Några tankar som ploppade upp när jag läste tidningen för någon dag sedan var om det här mysteriet och sjukdomen, Cancer. Här har ni min bild av det hela.
Livet rullar, det stannar, det backar. Det går inte alltid att kontrollera, hur mycket man än vill det. Likaså är det med rättvisan, det finns ingen rättvisa och det går framför allt inte att kontrollera så att det blir rättvist. Jag börjar inse det mer och mer nu.
Det är alltid någon eller några som måste råka ut för något så hemskt som att hela sitt liv förändrats bara genom ett enda besked. Ett besked som ändrar ens syn på saker och ting, totalt. Man börjar fundera över saker som, vad vill jag med livet egentligen? Vad är det som jag har som verkligen är värt att klaga på? Vad är det som är viktigt för mig?
Man börjar helt enkelt att uppskatta livets gåvor. Man prioriterar saker som, familj och vänner långt före arbete och annat slit. Man väljer sina sätt att se på saker och ting, och gör allt för att må bra. Vad jag undrar är, varför ska det behövas något så hemskt, som att man får besked om att man kanske kommer att dö inom en obestämd tid pga. en sjukdom, för att man ska kunna "vakna till liv" och tänka om?
Livet är inte alltid så långt som man tror, och plötsligt ligger du där, och önskar du hade tagit vara på livet på ett annat sätt. Ett samtal senare och du får veta att du inte kommer få behålla dina bröst, för du bär på en dödlig sjukdom. Man förstår inte vad som hände, tankevägarna blockeras och man får panik. Det är först när du börjar samla dig som du inser vad som verkligen hänt, och det är då du börjar uppskatta det du har. Jag tycker det är sjukt. Det borde inte behövas sådanna hemska saker för att en männska ska börja uppskatta. Börja uppskatta i tid!
Det finns alltid någon som har det värre än sig själv, har större problem, mår sämre. Så le, vi har och kan ha det så grymt bra, bara vi själva vill det. Lev livet, för om man tänker efter, så har vi det riktigt jäkla bra.